I veckan var det en ryttare som fick Jerringpriset. Rolf-Göran utövar dock en idrott som enligt många inte räknas som idrott. 

Efter detta kunde jag här och där se hånanade kommentarer om detta på facebook/twitter och i dag Nyhetschefen i Söderhamnskuriren som ojar sig. Poängen är att ridsport inte är en sport. Dock har jag inget hört någon förklara varför det skull förhålla sig på det sättet.

Mycket bra skrivet av Petra Andersson i frågan där hon gör mos av Lasse Anrell. Men främst problematiserar kring varför det är så här, varför det är okej att snacka ner ridsport. (läs läs läs)

Utdrag: Men okunskapen är ett allvarligt problem. Den är ett tecken på ridsportens låga status på sportsidorna, och ett hinder för att höja ridsportens status. Den okunskapen, vågar jag påstå, bäddar för att tjejer som rider kommer att få fortsätta att höra både killarna i skolan och i värsta fall sina idrottslärare säga att ”ridning är ingen riktig sport”. Den okunskapen bidrar till att hålla tjejers självförtroende nere. Den okunskapen gör att ridsport behandlas som strunt på sportsidorna, och det är ingen liten sak i ett samhälle där sport i allmänhet har ganska hög status.
Minst lika illa som reaktionerna på att just en ryttare (en hoppryttare som först presenterades som dressyrryttare på en av sportsidorna på nätet) fick Jerringpriset, är reaktionerna på själva röstningen. Den röstning där svenska folket tillsammans utser sin favoritidrottsstjärna för året.

Här är några exempel på statistik från Riksidrottsförbundet.

Lite ligger det nära till hands att verkligen hänvisa till den erfarenhet som saknas av att ha suttit på en häst och försökt manövrera den. Jag vill gärna se Anrell hoppa lite. Nåt lätt. Är en bana med en bunt halvmtershöga hinder för mycket begärt? En boll har de flesta prövat på och vet att helt lätt är den inte att bemästra. Det kan man relatera till. Men hästarna, som också kräver något socialt av oss … varför skrämmer det så mycket?