Bild från TV3

Nu slumpade det sig så att jag hamnade framför det här TV-programmet Mammor & minimodeller. Jag vill egentligen inte fortsätta titta men det är som med chips. Kan inte sluta.

Halva programmet har gått. De har redan lyckats. Jag är upprörd. Jag tycker saker. Jag funderar över om en del av de här mammorna är korrekt funtade i huvudet.

”Hon är min docka”. ”Hon ska ha MVG i allt”. ”Jag är övertygad om att hon är nästa stora stjärna”.

Den som säger att ens barn är en docka. Även om det inte var stenhårt bokstavligt menat. Som lägger ut 6000 i månaden på barnets utseende. Den litar jag inte riktigt på. Vad har den saknat i sitt eget liv som den nu försöker få en liten, annan människa att göra?

Det här med att man inte äger sina barn, det är bara meningen att man ska förvalta dem på bästa sätt. Gör man verkligen det när man stenhårt pushar för att det är så viktigt HUR ett barn ser ut? Knappast.

Mammorna är programmet är olika. Programmet kanske också är elakt klippt. Men som princip, att barn inte får forma sina egna liv. Eller snarare känna en enorm press på vilken väg man ska välja … Det är inte okej.