När det mörkar  Norrala blir allt blått. Det är snyggt. Jag har varit ute en timme och gått och sprungit, lite som jag kände för. När allmäntilltånden inte längre påminner om krasslig pensionär är det dags att komma på banan igen.

Tog en sväng jag inte brukar ta, och konstaterade att här bodde den hästan som jag brukade rida på och här bodde den. det här huset är finare än jag minns, det här fulare.

Funderade på skillnaderna mellan att bo i stan och på landet. Det är givetvis flera. En är att på landet finns det alltid ett tydligt sammanhang. Man känner ungefär alla i sin egen ålder plus minus fem år. Och de flesta andra vet man vilka det är vilket gör att det är ett evigt hejade när man möter bilar eller andra som promenerar.

I Gävle där jag trots allt bott i mer än tio år är det bara för något år sedan jag reflekterade över att jag nu börjar möta åtminstone en jag känner och jag hej apå varje gång jag är ute. Oftast ännu fler nu för tiden.

Det är roligt att heja, roligt att känna. Men nackdelen, den som gör att många flyttar, att folk ”tror de vet” är så där … Avvikare bemöts alltid. Från nyfiket intresse på positiva skalan, till … avvisande och elakheter på neggoskalan. I stan kan du vara för dig själv. Funkar inte riktigt lika på landet.

Uppenbart kan man inte få allt.