I dag har jag haft förmånen att få se föreställningen med ovan nämnda titel, som i dag spelade för ABF:s halvårsmöte.
Så här skriver Folkteatern som satt upp den (på initiativ av Familjeslanten):
Jag Lägger Mina Räkningar I Tvättkorgen
”Jag la räkningarna överallt. I byrålådor, i garderoben, under mattan, bakom böckerna i bokhyllan. Jag kunde hitta dem igen flera år efteråt.”
I Sverige är det ungefär en halv miljon människor som har allvarliga problem med sin ekonomi, och bland ungdomar ökar de ekonomiska bekymren, idag är det över 40 000 personer i åldrarna 18-25 år som har skulder hos Kronofogden. Samtidigt förväntas vi ta allt fler beslut som rör vår ekonomi, vi ska välja bland reklamkampanjer, gratiserbjudanden och identitetsmarkörer, beslut som kan få konsekvenser under många år.
Pjäsen ”Jag lägger mina räkningar i tvättkorgen” är baserad på intervjuer med 20 personer som har skulder hos Kronofogden och inkassoföretag. Den bild av människor med skulder som har vuxit fram är mångskiftande och fascinerande. Det är personer med väldigt olika bakgrund, alltifrån sjukskrivna och alkoholister till högt uppsatta jurister och chefer. Alla har de en komplex livshistoria som handlar om långt mer än att de har skulder, som narkomanen som övergav sina barn, politikern som ljög om allt för sina vänner och den unga tjejen som blev lurad av sin pojkvän. Pjäsen blir en rik skildring av några människor vars gemensamma nämnare är att de har skulder, och den rör bl.a. vid frågor om konsumtion, våra känslor, samhället och om det är tillåtet att misslyckas.
”Jag visste ju att det jag höll på med var helt galet. Jag köpte saker fast jag inte hade råd, jag lånade pengar, jag betalade inte mina räkningar. Jag kunde inte sätta stopp för mig själv. Jag förstår inte min egen hjärna.”
Föreställningen gick rätt in i hjärtat. Ofta hör jag elaka saker om människor som just inte kan betala sina räkningar. Mitt favoritprogram Lyxfällan heter Lyxfällan av en anledning. Personerna har inkomster men de kan av olika skäl inte få det att gå runt. Främst två kategorier, de mår dåligt och orkar inte ta tag i livet utan behöver stöd och hjälp. Ibland kommer det fram tydligt, ibland inte. Den andra kategorin är unga människor, många gånger måna om att hålla en fasad, ha tillräckligt med prylar och pengar för att göra gott intryck på andra. Därför fattar de fel beslut. Lyxfällan lyckas alltid styra upp läget, just för att det finns en ström av pengar in. Det gäller att strypa ut, ibland öka in.
Många människor i en SKULDfälla har inte de möjligheterna för de har helt enkelt inga inkomster. I föreställningen berättade människor på film om sin situation. Jag tänkte kalla det modigt, för det är de, men samtidigt, varför ska man behöva ha mod för att berätta som sin situation? Det är en del av problemet, att det är tabu när man inte likt Petter kan sjunga ”Det går bra nu”. En kvinna som pga sjukdom inte kan jobba och får ut 5000 kronor i månaden. Hyran för lägenheten hon och henns barn bor i är på 6100 …
Har vi råd att ta hand om varandra? Vill vi det? Jag vill.