Katarina von Bredow är en mästare på att skriva ungdomsböcker. I den här har hennes favoritfokus, unga tjejer som ligger med opassande äldre män, bara en biroll och det är skönt.

Boken handlar om högstadiet, kunde lika gärna varit gymnasiet. Om hierarkin, rangordningen som finns i varje klass och vad som händer om och när den äventyras. Vi har alla gått i en klass, vi vet alla att det ser ut så här. För ungar är inte vänliga av naturen, de slickar uppåt och sparkar neråt för skolan är deras värld och de vill överleva. Helst leva.

Jag ryser, avskyr bitchen som styr den här klassen. Få av oss har varit henne, de flesta av oss har bävat för att möta henne. Några ändå önskat att vara nära henne. Nära glänset liksom. Som är tämligen falskt när det krackelerar.

Som lärare är det här spelet inte helt lätt att förhålla sig till. Man vill förgöra det, säga att det om ett tag inte kommer att spela roll. Precis som snälla pappan i Fucking Åmål, för han har ju rätt. Men om man är femton …

Ungdomsböcker är oförfalskade, rena och enkla. Just därför de allra mest briljanta. Sverige har många duktiga författare i genren. Von Bredow är en av de bästa.