Nyligen läst ut den här lilla, läckra skriften. Loe är en av mina favoritförfattare. För att han är helt skruvad. Det är det som är grejen. Inte mycket av själva innehållet lever kvar i mig från hans böcker, mer än möjligen älgen Bongo men så är jag ju väldigt förtjust i djur.

Det är han mycket spännanade grepp, som gör det galna till det normala jag tycker om. Jag förstår om många vägrar läsa just den här efter fem-sex sidor. Men jag läser allt, och funderar över hur en till synes frisk människa producerar den här spännanade textmassan.

Fast vad är sjukt och vad är friskt egentligen. Det spelar kanske inte så stor roll.