Jag hamnar i en kombination av ledsenhet och uppgivenhet när jag får den kanske helt naturliga frågan från människor jag möter -Vad tycker du om Juholtgrejen? Jag vet inte vad det är jag skulle tycka ”olika om”. Skulle jag tyckte något särskilt för att jag är socialdemokrat, förväntas ta i försvar. Eller förväntas jag vilja skapa splittring genom att döma ut hårt?

Jag konstaterar att det jag känner är maktlöshet. Inget går att göra ogjort, inget ska döljas, inget kan försvaras. Saker kanske kan förklaras, förtydligas, tas på allvar när Håkan berättar sin version?

Jag tror på Håkan när han säger att han inte har haft som uppsåt att göra fel, inte varit medveten om det.

Personligen jag kan fundera över varför han inte reflekterat över om riksdagsförvaltningen ska betala hans tjejs boende. Uppenbarligen fungerar vi olika.

I dag gjorde Håkan en lysande insats i den politiska debatten.

Maktlösheten handlar mycket om det situtionen visar, nämligen hur mycket media styr människors uppfattningar. I mina mörkaste tänker jag att det är förtvivlat att källkritik och den egna förmågan att tänka är så försvinnande liten hos alltför många.

Vad kan jag göra? Jag ska inte behöva ta på mig skulden för någon annan. Man kan så att säga bara skämmas för sig själv.

Det jag ändå kommer att göra är att försöka göra mitt uppdrag ännu bättre. För mig är socialdemokratin en idé om hur vi ska leva tillsammans. Inte en person. En person är alltid oavsett vad en parantes. En idé lever vidare för alltid så länge bärare finns. Om jag tror på socialdemokratin fortsätter jag bära den, oavsett andras misstag.