Pressen och känslan av att behöva anstränga sig för att livet inte ska falla ihop och bli kaos varje söndag. En söndag är ett svart hål, ett tomrum. Kanske var det inte så tokigt när de tidigare fyllde det med predikan och eftertanke?
Å andra sidan var det deras ENDA lediga dag (om ens det måste man väl säga), så då kanske de hellre hade velat ha sovmorgon? Om de ens kände till begreppet.

I dag har jag sovit tolv timmar. Gick upp strax efter tio. Fixade och åkte till badhuset. Simmade min simläxa på 30 minuter, bubblade lite, bastade lite.

Köpte påfyllning av turkisk youghurt eftersom det och honung är det jag äter just nu.

Solen skiner och jag ska gå ut och gå med kompisar om en stund. Innan dess göra i ordning sak att posta.

Kanske ångesten inte kommer förrän vid 17 eller så? Och då ska jag nog ändå åka lite bräda.