… är det lätt att de här stora, stora tankarna där jag själv blir så pyttig äter upp mig. När jag kommer på mig själv med att formulera något som om mina steg inte hörs när tåget susar förbi och finns jag om jag inte hörs, förstår jag att jag är i stort behov av 1) sömn (hej tre timmar i natt med kompletterande en på kvällen) 2) seriös uppryckning.

Det är som Ellinor nyss sade när vi gick första biten hem från Manzanares, -En sån här kväll känner man livet i sig.

Frågan är om det är bra eller dåligt. Tomhet till … förtvivlan? Svårt att avgöra vad som är bäst på skalan. Fru Manzanares har lärt mig att det jag beskriver av kroppsreaktion är helt sunt, och ska tas på allvar.

Men hur gör jag mer allvar? Jag har gjort precis allt allvar jag kan med att rannsaka mig själv.

Jag förstår att det är kryptiskt och svårt, men jag är ju ingen twittrare som basunerar ut allt om mig och andra inblandade. Det är en svår tid helt enkelt.

Andra lärdomar från i dag: Strömmingsleken i Söderhamn är inte längre värd namnet och om den ändå besöks, försök för ditt välbefinnanade att undvika snurrande karuseller. Finn gärna trevlig lunchkamrat i landstingshuset. Det piffar upp dagen en del.

I morgon ska jag bruncha på stället där alla andra snygga håller hus!