Att jag tycker att dagens poliskår gör ett tämligen gott arbete är ingen hemlighet. Jag har också haft förmånen att bara träffa trevliga poliser.

I morse passerde jag mitt cykelrum. Av en slump kikade jag in. Och vad ser jag? Min pärla till cykel som stals för några veckor sedan ur cykelrummet. Nu med nytt framdäck, utan stöd och lite tilltufsad. Men ändå min.

Jag ringde Polisen, och de lovade att komma någon gång under dagen. 25 minuter senare hade de varit här, varit trevliga, trott på mig, gjort anteckningar och plockat med sig cykeln. Nu får vi se vad som händer!

Jag försöker se det som ett tecken.

Sällan har jag heller blivit så glad för en kvarglömd Risifrutti i kylskåpet som i morse. Och aldrig behövt en så mycket.

Japp, funderar på att döpa om det här till deppbloggen. Det stämmer. Jag är dålig på att leva ut ångesten. Jag försöker, men det är svårt att göra det. Jag tänker att jag skulle vilja gå upp i atomer och aldrig mer behöva tänka en tanke eftersom det gör så ont och är så jobbigt. Jag försöker tänka att jag inte är svältande i Afrika, på att jag har världens bästa vänner och på alla världens hundvalpar. Det hjälper föga.

Det är svårt att vara människa och just nu är jag riktig, riktigt usel på det.