Att vara här är en surrealistisk paus från mitt liv. En vän skrev: det är rätt uppenbart att du inte alls hör hemma där huvudsysslan är att säla sig i solen.

Jag är så trött på att göra ingenting. Att vara någon där att käka lunch femton meter bort känns som ett helt projekt. Det här är helt enkelt ett latställe. Jag passar inte här.

Jag vill vara där saker händer, där det finns folk att prata med och skoj att göra. Att just säla i solen är roligt i ungefär en halvtimme. Sen fortsätter jag eftersom det är det enda jag kan göra.Ffast i skuggan och självklart med en bok. För varmt att göra nåt annat. En paus mitt på dagen för att svalka sig med dusch efter ett bad, hänga på balkongen och uppdatera sig samt äta minitwix till mellanmål. Just i dag skrev jag också en text till tidningarna som de kanske vill publicera. Eller så skiter dom i det, jag ville skriva ändå.

Det är inte tråkigt. Jag förgås inte. Jag har tankar att tänka som aldrig tar slut och det är nog nyttigt att de får ta all plats själva. Frustrerande när svar saknas. Ekot av tomt fortsätter.

Jag längtar hem. Till mina vänner. Till Gävle. Till Norrala. Till lukter och ljud som är mina. Här är jag bara ingen.