Att läsa de här två efter varandra är ganska lyckat. De handlar om precis samma tema och har alla nämnare gemensamt. Är rädd att många som läser de här reagerar ungefär som de som älskar ”Pojken som kallades det”, nämligen genom avsky mot ”sådana där”. Det vill säga människor som fått barn men inte är tillräckligt friska för att ta hand om dom. Och det beror ofta på att de i sin tur inte blivit väl omhändertagna. Det får aldrig glömmas bort. Föräldrar vill kunna ta hand om sina barn, men av många skäl förmår de inte.

Bilden av Socialtjänsten blir negativ. Barnen får dåligt med information. I alla fall vad de minns som vuxna. Inte alla som de bor hos beter sig okej.  

Och så solskenet, att de har lyckats forma sina liv. Men de bär båda med sig detta och måste förmodligne jobba med det varje dag. Att skriva böcker är bra, fler i samma sits får veta att de inte är ensamma, medan andra som vuxit upp fluffigt får en mer nyanserad bild av hur det också kan vara.

För det här händer hela tiden. Ingen grupp i samhället klarar sig så dåligt som barn som placeras i familjehem. forskaren Bo Vinnerljung har gjort en omfattande kartläggning av detta. Vid 25 är det ytterst få som så att säga ”har klarat sig”. Sjukt begrepp. Som fortfarande lever, och lever utan självmordsförsök, psykiska problem, blivit alltför unga föräldrar, missbruk, som har ett jobb. chansen att bygga ett utifrån sett bra liv är alltså väldigt väldigt liten. Vi tror att vi gör bra saker när vi placerar barn. Det är ett redskap vi har. Men det är ytterst trubbigt. Något som böckerna visar, och något som pågår i detta nu.

Jessica avrundar i sin bok på ett märkligt sätt. ”Ibland hör jag folk tala illa om kärnfamiljen eller säger att de vill avskaffa den helt och hållet. de vet inte vad de talar om. har man växt upp i kaos, så vet man exakt vilket enormt värde det ligger i att ens vuxna har både varandra och ett jobb och förankring i släkt”.

Det är ett egentligen obegripligt ihopkok av resonemang. Inte ALLA kärnfamiljer på något sätt är stabila eller de vuxna har varandra fast de bor under samma tak. Att föräldrarna inte bor tillsammans, eller att man har flera föräldrar är inte helle rnågot problem. Vad kärnfamilj har med jobb att göra eller släkt förstår jag inte alls. Det verkar snarare vara Jessicas egna fördomar om skilda familjer eller stjärnfamiljer. Här har jag skrivit om kärnfamiljen en gång i en ledare.

Allingsbok håller en enormt mycke thögre standard än Anderssons, men det spelar i det här sammanhanget ingen roll. Det är inte därför de är läsvärda.