Läser igenom lite färska inlägg och kommentarer på Fattigdomsbloggen (Aftonbladets). Konstaterar:

– Några få ställer frågan kring allt som skrivs om ensamstående mammor och deras barn. Var är papporna och var är det ansvar som de borde ta för de barn som de varit med och tillverkat? Jag tycker vi ska ställa den frågan i större utsträckning.

I går tittade jag på statistiken för underhållsstödet. Där ser vi att totalt utbetalades år 2010 3550 miljoner kronor. 1518 miljoner debiterades ”frånvarande” förälder och 1499 betalades in. Kostnad på 2051 miljoner för staten.

Det är enligt Försäkringskassan 87 procent män som betalar in hela eller delar av sitt underhållsbidrag.  

Jag tycker inte att män ska reduceras till en uppgift där papparollen är att betala lite för det barnen kostar, tvärtom. Jag tycker män ska finnas med och ta halva föräldraledigheten och allt sånt. Men miniminivån, det borde rimligtvis vara att bidra ekonomiskt.

Nu finns det absolut pappor som av olika skäl inte har ekonomi ens för sig själva och därför bygger på sitt skuldberg när de debiteras för detta. Så ska vi heller inte ha det.

Men, en höjning av underhållsstödet (som idag är 1273 kronor, höjdes en hundring för femton år sedan) skulle betyda mycket. För ibland är det ju så att mamman knappast har bättre ekonomi än den frånvarande fadern, men ska driva runt sig själv och kanske flera barn.

Det är lätt att halka in i tanken om varför man väljer att skaffa barn om ekonomin är kass. Fast det spelar ju ingen roll. Barnen kommer och de ska vara välkomna och ha det bra.

– Många tipsar om vad man kan göra, både om man är fattig förälder och om man vill hjälpa. Många berättar om hur de på olika sätt hjälpt, genom att köpa kläder till en förskolekompis (men tvättat och låtsas de va rbegagnade) elelr bekostat glass till alla i klassen. Det är fint. Men varför kan vi inte bara betala skatt istället!? Jag vill inte ha ett samhälle som bygger på välgörenhet. Välgörenhet fyller den plats där samhället brister, och det vill jag åtgärda. Inte utvidga välgörenheten.

– Vi har olika drivkrafter. Precis som när det gäller allt annat är vi olika funtade. Några förmår inte, orkar inte tänka ut hur de ska klara vardagen och vad man kan hitta på av nöjen för barnen som inte behöver kosta. Andra orkar det. Några är fighters och andra inte. Det kan bero på massor av olika saker. Men oavsett vilket, ska väl ungarna ha det bra? Vi väljer ju inte våra föräldrar.