Blakkur är min vän.

Eva jobbar på IKEA. Vi har nu gått igenom sortimentet och jag vet hur jag ska få till det så att det blir väldigt bra. Och som jag gillar. Särskilt ser jag fram emot att slippa äta på spygrönt porslin. Men också en blå soffa igen. Blått är min styrkefärg. Skoja bara, jag tror inte på sånt. Men ändå!

En annan kompis är Roberth. Han har i dag gjort en hjälteinsats för att jag ska kunna få ut min tvätt som jag råkade glömma i tvättstugan så min tid gick ut. Medan jag och Eva handlade konst på nätet. Eller försökte.

Att få ut tvätten är ett helvetesprojekt ska ni veta. Gavlegårdarna måste se över sina rutiner och avtal. Och jag hatar att bli mästrad och behandlad som mindre förstående. Fast det fattar inte jouren.

Men som sagt. Det ordnade sig. Som allt annat kommer att göra. Redan nära!

Den här skickade Ullie till mig idag. Ironiskt. Det finns ju människor som seriöst skickar sånt här till de som behöver pepp. Men Ullie gör det för att jag ska bli förbannad och inte ledsen.

Sånt här shit alltså. Pollak har tjänat massor av pengar på det här.

Ögonblick efter ögonblick, sekund eller sekund. Jag försöker välja att sekund efter sekund inte vara så förbannat arg. För jag är överjävligt arg. Arg så att jag inte är mig själv. Det är ingen angenäm tillvaro. För någon.
Så okej då Kay, här skapas inte ett skit på några dagar. Jag är offer som fan.

På landstingshuset. Snyggisch.

På Advokatsamfundet fanns olika typer av porträtt på tidigare ordföranden. Fantastiskt hur, fin konst.

Vi vet hur man gör, vi har sett det, det är med glass. Direkt ur det vi svenskar tidigare tyckte var exotiskt. Runda glasslådor.

Fast jag åt inte särskilt mycket glass alls, det var mest för showen. Vi pratade massor jag och Ellinor. Hon är ju snart psykolog så det gäller att passa på.

Kvällen ägnades till stor del åt Advokatsamfundet. Deras hus på Laboratoriegatan är ett av de mäktigaste jag varit i.

Klockan 22 landade jag hos Ellinor och kom tillbaka till riksdagen strax innan ett. Körd av en chaffis som berättade om varför bälte är en dålig grej. Alla gånger som det är sämre med bälte än utan. Som om man kör ner i Riddarfjärden till exempel.

Så här fint väder var det inte i dag. Fotade förra veckan.
På den undre bilden, till höger om riksdagshuset, finns ett brunt hus med ärgat tak. Där bor jag. Fast tyvärr åt andra hållet. Längtar efter sån här blå himmel.

Minns inte om jag tipsat om Zandra som jobbar på Aftonbladet. Jag har läst hennes blogg där från att hon började för några veckor sedan. Hon är rolig. Hon är jäkligt rolig. Och inget brudig. Som märks i alla fall. Bara kul.

LÄS HÄR

Om de här vännerna (och släktingar) jag tjatar om. Som messar och frågar hur dagen varit. Som kommer med erbjudanden. Smarta som inkluderar hundar och choklad. Som hjälper upp och stöttar. Och ser till att jag har att göra. I princip varje minut. Faaaast, jag tar gärna emot ännu fler erbjudanden. Tiden är evig och tar aldrig slut!

I kväll har jag träffat en vän som känt mig läääänge. Han ställer de riktigt vassa frågorna. Och ger de bästa tipsen.

Efter det har jag suttit med några riksdagsvänner hos den som har mysigast lägenhet och avhandlat viktigheter.

Jag känner fortfarande inte behov av att sova. Hjärnan spinner på enormt och klarar inte sömnavbrott. Fyra och en halv timme blev det i natt innan jag väcktes av ljud orsakade av obetänksamhet och där försvann några timmars potentiell sömn.

I natt är min plan att somna två och hoppas att jag sover ända till åtta. Det är väldigt basic det här. Som ett barn. Äta, sova. Och jag har ätit i dag. Två gånger! Jättebra. Stor framgång.

Det blir bra, det blir jättebra.

En sådan period då nattarbete ingår. Spelar the knife och väntar på att trötthetskänslan ska infinna sig och typ mixa upp med hungerskänslan så att jag blir utmattad och äntligen kan somna. Det är ju ändå fjärde natten nu, så snart borde jag inte klara det här med få timmar längre. Jag är ju ingen ungdom. Men jag är ju inte 38 i alla fall. Eller 42. Jessica säger att hade jag varit 42 hade jag varit ganska körd.

Men jag satsar på klockan två. Två blir lagom att släcka. Sex timmars sömn borde räcka.

På dagarna är det fullt av vänner som värnar mig. I kväll blev jag utmessad på bio. Thor. 3D. Typiskt mig liksom. Att se fräcka filmer med effekter. Många machomän som slåss. Men absolut snygg-Thor. En snygg man i snygga jeans. Det går hem. Det var rätt för mig i en svår period (som vi kallar den, och som jag kan använda som ursäkt för att göra konstiga saker, som fylla ungefär).

Försöker vänja mig vid tanken på att surkärringen (förstått att det är mitt epitet) nu återigen kan bli inte det. Det vill säga ungefär så bra som jag är istället. Använda potentialen och superkrafterna.

En annan gång när jag fick ett nytt liv sade en person -Men Elin, du är mycket roligare nu. Varför är du inte alltid så här?

Jag är inte mitt bästa när jag mallas. När jag ska försöka leka dockskåp. När jag är upptagen av att fundera på om jag är rätt så här, om jag är tillräckligt bra. Om jag duger som jag är.

När jag är mig själv och min egen så behöver jag inte bekymra mig för sånt. Jag blir lite ensammare på nätterna men kan lyssna på musik mitt i natten om jag vill. Och äta popcorn till middag istället för köttåpotatissåsochgrönsakermat som jag inte orkar med. Och självklart kommer jag att bedöva hjärnan med träning och då kommer de otrivsamma kilona att försvinna.

Och så kommer jag att känna mig finemang och så kan jag gå genom stan (alternativt Norraladalen) och tänka: Allt det här är mitt!

Just nu är inte livet mitt.

(Det är det här som händer på nätterna. Jag blir känslosam och liiite pinsam.)

Och det har ju funkat förr. Särskilt det här är slående lika: Och kan nu se att jag hade blivit en ledsam person som jag inte alls ville vara. Som ställde upp på en massa dynga bara för att. Vars glädje över det mesta någonstans hade kvävts. Utan att jag ens märkt det.