Hänger ni med i debatten talar en bunt lärare om att de för sitt yrke vill ha mer status. och pengar.

Pengar vill alla ha så det är inget särskilt att fundera över. Många grupper som jobbar hårt och nära människor vill (och borde) ha mer betalt.

Tyvärr är den kollektiva tanken kring det ofta låg. På Aftonbladets kampanjblogg om lärarnas löner skrev en sjuksköterska att hon absolut tyckte de skulle ha högre lön, och att thon också gärna ville ha det. En lärare svarade -Du visste väl vad du gav dig in på när du blev sjuksköterska. Hon svarade enkelt och sant -Du med när du blev lärare.

Tanken om att hålla ihop tror jag gäller ännu. Om vi vill omfördela pengar till olika sektorer. Samma båt som man brukar säga.

Man statusen, den har jag svårare att förstå mig på. Statusen som självändamål. Vad ska man med den till? Och vad är det egentligen? Konstaterar att den inte per automatik kommer med pengar. Poliser och brandmän tjänar typ som lärare. Men har högre status. Enligt den här listan.

Vad är statusen och vad ska man ha den till? Vill man kunna imponera på andra med sin titel? Blir det lättare att undervisa? Klurigt.

Johan Örjes har skickat mig en text om lärare och status som jag tyckte jag jättebra. Utdrag:

”Men den tid då läraryrket automatiskt hade hög status är en tid som aldrig kommer tillbaka. Då var läraren tillsammans med prästen kanske de bäst utbildade i byn – åtminstone när det gällde den bokliga bildning som räknades i skolan.

Idag är det inte längre så. Ungefär en tredjedel av svenskarna i yrkesverksam ålder har högskoleutbildning. Många är betydligt mer välutbildade än de lärare deras barn möter i skolan, om än med andra utbildningsinriktningar.

Den svenska skolan har också lyckats med att skapa medborgare som ifrågasätter och inte blint litar till formella auktoriteter. Det betyder att läraren kanske inte så mycket ska sträva efter att få hög status som att vinna respekt inom sitt område – barns lärande. Det kommer lärarna bara att få om de kan visa att det förtjänar den.”