En sådan period då nattarbete ingår. Spelar the knife och väntar på att trötthetskänslan ska infinna sig och typ mixa upp med hungerskänslan så att jag blir utmattad och äntligen kan somna. Det är ju ändå fjärde natten nu, så snart borde jag inte klara det här med få timmar längre. Jag är ju ingen ungdom. Men jag är ju inte 38 i alla fall. Eller 42. Jessica säger att hade jag varit 42 hade jag varit ganska körd.

Men jag satsar på klockan två. Två blir lagom att släcka. Sex timmars sömn borde räcka.

På dagarna är det fullt av vänner som värnar mig. I kväll blev jag utmessad på bio. Thor. 3D. Typiskt mig liksom. Att se fräcka filmer med effekter. Många machomän som slåss. Men absolut snygg-Thor. En snygg man i snygga jeans. Det går hem. Det var rätt för mig i en svår period (som vi kallar den, och som jag kan använda som ursäkt för att göra konstiga saker, som fylla ungefär).

Försöker vänja mig vid tanken på att surkärringen (förstått att det är mitt epitet) nu återigen kan bli inte det. Det vill säga ungefär så bra som jag är istället. Använda potentialen och superkrafterna.

En annan gång när jag fick ett nytt liv sade en person -Men Elin, du är mycket roligare nu. Varför är du inte alltid så här?

Jag är inte mitt bästa när jag mallas. När jag ska försöka leka dockskåp. När jag är upptagen av att fundera på om jag är rätt så här, om jag är tillräckligt bra. Om jag duger som jag är.

När jag är mig själv och min egen så behöver jag inte bekymra mig för sånt. Jag blir lite ensammare på nätterna men kan lyssna på musik mitt i natten om jag vill. Och äta popcorn till middag istället för köttåpotatissåsochgrönsakermat som jag inte orkar med. Och självklart kommer jag att bedöva hjärnan med träning och då kommer de otrivsamma kilona att försvinna.

Och så kommer jag att känna mig finemang och så kan jag gå genom stan (alternativt Norraladalen) och tänka: Allt det här är mitt!

Just nu är inte livet mitt.

(Det är det här som händer på nätterna. Jag blir känslosam och liiite pinsam.)

Och det har ju funkat förr. Särskilt det här är slående lika: Och kan nu se att jag hade blivit en ledsam person som jag inte alls ville vara. Som ställde upp på en massa dynga bara för att. Vars glädje över det mesta någonstans hade kvävts. Utan att jag ens märkt det.