I ett försök att låtsas som att det är supermysigt i Stockholm så valde jag att släcka ner, tända ljus, äta digestive med philadelphia och trycke igång Kalahari del 2 av 2 på SVT Play.

Jag älskar Naturfilm. De är fantastiskt. Det är så mycket jag inte visste.

Hur en termitdrottning ser ut. Som en rosa bajskorv. Gigantiskt stor jämfört med arbetarna. Alldeles paff blev jag.

Höll på att bryta ihop över ett zebraföl som blev kvarglömt och alldeles lerigt och när flocken sedan kom tillbaka blev de rädda för fölisen som knappt fick hänga på. Men precis så lämpligt kom regnet och sköljde så allt ordnade sig.

Oxgrodan, jag säger bara oxgrodan. En glupsk och aggressiv figur som inte drog sig för att anfalla zebror. Skojar inte! Först passade hangrodan sina yngel i tre veckor och åt inget. Däremot grävde han gångar mellan pölar så ungarna skulle ha tillgång till ny mat. Och när de är hoppfärdiga och han får tid att äta, ja då kanske han äter upp sina egna ungar. De som klarar sig gräver ner sig inför torrperioden och kan ligga där i år. Naturen är så speciell.

Och alla flamingosar. Hur många som helst som bygger riktigt fräcka bon. Skapliga arkitekter. Och deras små, luddiga ungar i tredje kullen efter regnperioden måste för att klara sig GÅ up till tjugo mil. Somliga med sönderskurna fötter (vattnet dunstar och lämnar kvar hårda saltkristaller) och stora klumpar av lera i vingspetsarna. Vilket helvete. Behöver jag säga att det var många sorgliga stunder.

En timme som verkligen innehöll allt. Sorg och glädje. Naturfilmer … undra om det är högstatus i filmarvärlden att bli tilldelad termiterna?