Den här boken är just nu en given favorit och något jag funderar mycket på. Sedan jag i min bekantskapskrets fick vänner med barn så häpnar jag över den gegga kring familjebestyren som allt bottnar i ojämställdhet. Inte det att de säger att det är ojämställt, men alla de hundratals små saker de säger som visar att de inte är nöjda.

Egentligen är det nog bara en eller två familjer jag känner där jag tycker det verkar vara helt okej. Allt i ett utifrånperspektiv så klart. Jag har under dagens föreläsning citerat lite ur boken som handlar om varför jämställdhet borde vara den enda självklara och vad alla vinner på det (typ allt). Har man lite svårt att veta vad man kan göra finns tips i slutet.

Se över era intressen. Hur många har mamman? Hur många har pappan?
Lev som ni vill att era barn ska leva! Visa i handling att mammans egentid är lika viktig som pappans. Dela på tvätt, städning och så vidare.
Konsumera mindre. Mindre att underhålla och ta hand om, mer pengar över. (kanske pappan också kan jobba deltid …)

Då här beskrivs den här bloggen:
I mars 2009 kom boken Skriet från kärnfamiljen ut på Albert Bonniers förlag. Jag skrev den tillsammans med Tinni Ernsjöö Rappe. I den här bloggen fortsätter jag debatten om föräldraskap, familjeliv och jämställdhet.

Lägg till den i er bloglovin nu. Om ni inte orkar med att läsa boken.

Och, det här är ju väldigt heteronormativt. Men det är de vuxna i en familj som avses. Det kan ju, lyckligtvis, se lite olika ut!