Nej, jag kandiderar inte. Även om jag tycker att jag har flera goda egenskaper för att leda partiet självklart. En grundmurad tro på alla människors lika värde till exempel.

Innan jag går vidare vill jag kommentera lite vad det betyder. Det betyder INTE att jag inte stör mig på en hel del fenomen som vi människor hittar på och kan säga elaka saker om dom. Registeringsskyltar med barnnamn på barnvagnar. Tjejer som tjatar på sina pojkvänner att betala deras grejer. Kamouflagefärgade kläder och en likgiltighet inför samhällsproblem. Jag tycker genuint illa om det. Men jag tycker inte illa om människor, och det här och allt annat jag stör mig på mycket eller lite (och det är många, många saker) har jag en liten analys kring. Funderar över varför det blir så. Och sorterar vad som egentligen är viktigt och oviktigt. Att tro på alla människors lika värde handlar inte om att vara slätstruken och vän. Det kan många gånger handla om att ifrågasätta, men låta kamouflagekläder passera … Hur illa det än ser ut.

Det är naturligt att många frågar mig om partiledare. Vem jag vill ha. Svaret är att jag inte vet VEM jag vill ha. Jag tycker mycket om Veronica Palm. Jag tycker också att Lena Sommetad som bland annat förs fram av Arbetarbladet är ett intressant alternativ. Jag känner inte dom. Jag har svårt att ta ställning. Drför har vi en valberedning som jag hoppas på. Men jag har synpunkter. Svaret på frågan om partiledare är mer VAD jag vill ha.

De är båda kvinnor. Jag tycker att socialdemokraterna ska ledas av en kvinna. Fler kvinnor än män röstar på S. Kvinnor står (oftast) för en modernare och attraktivare ledarstil utan prestige. Kvinnor upplevs oftare ha en större empatisk förmåga. Kvinnor är tyvärr fortfarande en modernitet i politiken, och ska vi vara nya så … dessutom vill jag sikta på att få Sveriges första kvinnliga statsminister.

Och jag vet hur några mullrar kring önskemålet om kvinna som egenskap. Genast kommer mothugget med frågor om det inte är kompetens som avgör. Jo. En sådan fråga säger mer om frågeställaren, nämligen en misstro mot att kompetens finns bland 50 procent av befolkningen, det kvinnliga könet. Det gör det så klart. Även om till exempel bolagsstyrelser inte förstått det, och arbetsgivare inte vill betala för det.

Men i politiken, där kan vi visa vägen. En kvinna ska det vara. Gubbar tröttar ut. (Gubbe är en attityd, inte ålder. Precis som begreppet fjortis)