SvD publicerade nyligen en artikel om hur somliga ”svenskar” beter sig på ett värdigt sätt. Kastar sten på varandra och sånt. LÄS

”Malyum Salah Hashi är lättad över att ha lyckats fly de ständiga skottlossningarna i Mogadishu. Visserligen kostade flykten henne huset som hon ärvt av sin pappa – flyktingsmugglaren tog det som betalning. Men när beväpnade milismän bröt sig in och våldtog hennes systrar insåg hon slutgiltigt att hon inte kunde bo kvar i Somalia längre” 

”En lärare på skolan berättar om ett samtal med en elevs pappa. Problemet var att eleven skolkade från gymnastiklektionerna. Men pappan avbröt läraren:  – Se till att få bort alla utlänningar härifrån så blir det nog bra.”

”Livet som muslim i Sverige blev inte lättare efter att Taimour Abdulwahab sprängt sig till döds i centrala Stockholm den 11 december förra året. Efter dådet skrev riksdagsledamoten Kent Ekeroth (SD):  ”I vanlig ordning kommer [debattören] Dilsa Demirbag-Sten och babblar om att vi ska inte skuldbelägga en hel grupp bla bla bla. Varför inte?”

Tre stycken citat jag plockat ur den här artikeln som trots att inget är nytt eller förvånanade (tyvärr) berörde mig.

Den absoluta majoriteten svenskar som tar dig utomlands gör det för att ha det lite bätte, utan att egentligen haft det dåligt innan. Många av de människor som flyr till Sverige, kommer givetvis med förhoppningen om att få vet bättre, men skälet är främst att undkomma ett helvete. Vi, som växt upp med nötkräm och bolibompa, kan inte riktigt förstå.

Det är ingen slump att det är många GIF-fans i Gävle. Man blir som man umgås. Rasism smittar. Glädjande nog gör en skön syn på andra människor det också.

Och återigen, detta med att peka ut guppen muslimer. om vi nödvändigtvis ska peka ut en grupp som allmänfarliga för sig själva och andra måste det bli gruppen män. Vaaaaa? Men alla män är inte farliga! Nej. Precis.