Det här är ett jubileumsinlägg. Nummer 5000 sedan bloggstarten för 5,5 år sedan. Många bloggare skriver inlägg om själva bloggandet. ”Åh, nu har jag inget att skriva”, ”jag funderar så mycket på hur bloggen ska användas” ”snälla lämna fler kommentarer” och annat återkommande. Jag förstår inte varför man bloggar om det känns som en belastning.

Mitt förhållande till bloggen är en oproblematisk kärlekshistoria. Fullt av ämnen att skriva om och jag känner aldrig någonsin att det är ett problem att ”hinna med” eller att den kräver. Det är roligt att skriva och det är mitt enda syfte. Vänner och släkt använder den för att uppdatera sig, och ibland använder jag den för politisk debatt. De som ogillar mig läser också, vilket går jättebra. Alla är välkomna. 

Sedan jag blev riksdagsledamot och därför en mer offentlig person har jag funderat på om jag borde framhålla min mer seriöspolitiskasida eller om det är okej att lägga upp en bild på en söt fjording jag skulle vilja ha. Det får vara som det är. Jag är ju både rosa och stål. Typ.

Några påpekar att jag ofta stavar fel. Ja, det gör jag. Ofta så här: va dkul! Snabbare än bra. Nu för tiden brukar jag korrigera i efterhand när jag har bättre med tid. Men kollar man för tre år sedan är det en mess. Det gör inget. Jag hade femma i svenska. Jag kan skriva. Jag har fått betalt för att skriva. Då stavade jag rätt. Oftast.

Nu fortsätter allt som vanligt och det dröjer tills jag bloggar om mitt bloggande igen. Med ett undantag. Jag har ett nytt projekt på gång and I will let you know! Man skulle kunna tro att det är en stickblogg, men det är faktiskt bättre än så …

Tjing!