Jag har nu suttit i riksdagen i drygt två månader. Det är stort, nytt och omtumlande.

Ett fenomen jag inte räknat med är hur jag skulle bemötas. Det finns lite olika kategorier.

Egna partikamrater som uttrycker sig hånfullt när jag är på möten i Gävle: ”Jaså, du är hemma från Stockholm!”. Ja, jag bor inte i Stockholm. Jag bor i Gävle. Jag sover oftast i Gävle. Jag representerar Gävleborg i riksdagen. Varför måste en distans som inte finns annat än i geografin någon dag i veckan plötsligt påpekas?

Människor som hånfullt säger att vi väl inte gör särskilt mycket där nere, och tror att de är lite roliga när de säger det. Men som på motfrågan om vad vi då gör inte har en aning. De kör lite på jargonen om att ”politiker inte gör nåt” men har ingen allmänbildning själv om hur uppdrag ser ut eller vad de går ut på.

Pengar. De som vill prata om pengar på ett elakt sätt. ”Nu tjänar du väl bra?” ”Nu har du väl fått det bra.” Mitt svar är -Vet du, jag tjänar lite mer än vad jag gjorde förra året. Då blir det inte så spännande att prata längre, för det är bara intressant att håna ”politikerpengar”, andra pengar vill man inte snacka om.

Arbetstiderna är intressanta för många. Vi är aldrig lediga, så ser det ut. Vi får själva lägga upp vårt arbete, det är en jätteförmån, men inte jobbar jag MINDRE än en 40-timmarsvecka precis. Däremot känns mitt liv mer fokuserat nu. Under förra året hade jag ett chefsjobb, ett ledarskribentsjobb och tre större politiska uppdrag i kommunen plus lite annat. Nu har jag ett förtroendeuppdrag i riksdagen och mycket av det andra som tagit mycket tid är under avveckling. Jag har alltid jobbat mycket, gillar att jobba.

Det här ett litet urval, det finns många elaka meningar som ogenomtänkt slängs ur och jag försöker att inte ta det personligt.

De riksdagsledamöter jag ser har tuffa uppdrag och fulla kalenderar. Det är vad ett heltidsuppdrag i politiken kostar av livet. Ett evigt flackande, osäker framtid, tuffa beslut, en fight mot en bristande kunskapsnivå (många gånger är det så hos de jag pratar med -jaha, det hade jag ingen aning om!) och också att människor jag trodde mer om säger elaka saker utifrån att jag just nu har ett förtroendeuppdrag.

Det är sorgligt och jag undrar varför.

Det är inte synd om människor med politiska uppdrag, det är inte det jag säger, för det tycker jag inte. Vi har tagit uppdrag för att vi vill ha makten att förändra och har haft turen att få det. Det är en mycket fin sak och en stor förmån.

De allra flesta vill ha en demokrati. Då behövs människor som påtar sig politiska uppdrag. Alla kan göra det. Du med. Är det då rättvist att sprida ett politikerförakt många gånger baserat på okunskap? Självklart inte.

Ge allra flesta är givetvis glatt nyfikna, ärligt glada och pushande! Jag ska att tänka mest på dem.