Varje tidig morgon är en kamp. Det börjar redan kvällen innan när jag ska försöka sova i bra tid. Händer sällan. Började läsa Mian Lodalens bok om sin pappa. Men bara 60 sidor eller så. Känns intressant. Pappaporträtten i böcker svämmade över oss i våras, och nu är jag där.

När jag väl somnat vaknar jag rätt ofta av bitternheten över att behöva gå upp ganska tidig.

I dag har jag rätt mycket grejer med mig till Stockholm för att kunna inreda min lya. Men jag drar mig alltid när jag ska släpa på saker. Det är så trist.

Nu sitter jag här. Seg. Tråkig.

Lyssnar på en mamma som i telefon förklarar för sitt barns pappa om hur ungen ska kläs till förskolan … I detta jämställda land.