Jag har alltid varit tydlig med att det Sverigedemokraterna står för tilltalar inte mig. Trots det kan jag inte avstå från att läsa (know your enemy) både det ena och det andra.

Idag intervjuas partiledare Åkesson i SvD. 

Jimmie Åkesson är en slipad politiker. ”Kritiken mot invandringen måste framstå som rumsren, för att den inte ska anklagas för att vara rasistisk”, skriver författarna till ”Ut ur skuggan”, en granskning av SD.

När frågorna rör konkreta förslag kopplar Åkesson på autopiloten. Mer abstrakta saker blir svårare, som att beskriva svenskhet. SD undviker att tala om ras; istället är det svenskheten som ska bevaras.

–Vi svenskar är kollektivistiskt lagda. Lagandan är utpräglad. Man kan kalla det ödmjukhet – eller självförakt.

Det en del skulle kalla för tolerans, ser Jimmie Åkesson som ren självutplåning. Han medger att en del svenskar kanske måste göras om för att passa in i hans Sverige.

–Ja, så kan det väl vara.

I ett land på andra sidan Östersjön behövde man inte ha svart hår för att förintas. Det kunde också vara för att man protesterade för människovärdet.

Jag får ju påhälsning här av Sverigedemokrater och nazister ibland. Kanske ni kan förklara nu, vilka som måste ändra på sig och hur, av de så kallade svenskarna. Måste jag börja dricka kaffe?