Jag sitter på huk vid krusbärsbuske. Letar något fint bär, strängt upptagen. Monika stormar fram ur häcken med rätt stor, död gnagare i munnen som hon glatt viftar med i det som känns som ansiktshöjd. Jag skrek inte, jag är ingen som skriker åt sånt. Men jag tyckte hon kunde ha det ogjort.