I dag har jag läst lite i SSU:s tidning Frihet. Men mest tittat på bilder och rubriker, men jag ska återkomma för det är en riktigt bra tidning.

Läste lite kort ur en artikel där ungdomar med olika bakgrund talade om möjligheter. En kille sade bestämt att man aldrig kan prata om att vilken klass man är född i påverkar något för alla har samma möjligheter, det gäller bara att vara framåt. Typ.

Jag håller med om att alla KAN bli nästan vad man vill. Men vem som är ens farsa spelar stor roll, och vilka kontakter han har ochch hur man upplever sina möjligheter. Vi har ett rätt bra system för högre studier i Sverige där alla får studielån och alla får plugga. Men om man inte tror att man kan, eller känner inte någon som pluggar eller har inte föräldrar som driver på … ja då upplevs det inte som en reell möjlighet.

Jag tror vi i Sverige önskar att vi inte har några klasser att tala om. Att vi står över det. Naturligtvis är det inte så. Är du uppvuxen under knapra förhållanden med trötta föräldrar som hävdar att studier bara ger studielån så … tja, då kanske du inte tror att du kan bli advokat. Vilket du kan. Självklart. Men sannolikheten att du blir det är mindre än den vars båda föräldrar är advokater.

Ja hitter inte på nu ja e. (borde skriva mer på dialekt). Detta är belagt av forskningen och en viktig del i min politiska gärning är att skapa fler upplevda förutsättningar för alla kids.

Egentligen skulle jag aldrig ha blivit lärare med hur många akdademiska poäng som helst. Jag har oddsen emot mig. Ingen förälder som pluggat. Men jag tror att det gav mig självförtroendet är tre saker. Den första att min mamma läst mycket böcker. Och mormor. Och moster. De som betytt allra mest för mig. En bok är nyckeln till kul liksom. Jag läser förbannat fort och säkert. På så sätt har jag också skapat ett bra ordförråd och kan hantera språket okej (fast jag vill alltid bli bättre). Den andra är att jag fått fatta många beslut om mig själv helt själv. Fått ta reda på grejer och ta mig framåt. För mig har det funkat triggande, för andra är det riktigt dåligt då de känner att de saknar stöd.  Den tredje och viktigaste är så klart UNF. Nätverk, hantera olika människor och situationer, självkänsla. Jag har kärleksförklarat förut. Jag är bombis på att föreningar som ger uppdrag till ungdomar utvecklar mer än vilken skolgång som helst.

Poängen, äpplet faller inte så långt från trädet och det är helt okej, men om man hellre vill fara iväg så går det jättebra. Men det krävs lite mer.