I morgon är det 1 maj. Jag är inte en av dom som tycker att det är nog nu, att alla har det tillräckligt bra och därför skita i att demonstrera för rättvisa och solidaritet och så.

Jag har också förmånen att hålla ett kortare tal i Gävle i morgon. Ingen kommer att vara där för mig. Alla vill lyssna på Jan Eliasson. När det är min tur alldeles sist har folk hunnit gå. Men fanbärarna kommer att lyssna och det är nog så viktigt.

Jag har nu ägnat en timme åt klurande. Jag har jobbat med en anekdot och en röd tråd. Tänkt mycket på att säga vad vi vill, snarare än vad regeringen gör för skit.

Jag är faktiskt inte ett dugg nervös. För två år sedan eller så höll jag på hoppa ur skinnet. Men jag vet att jag kommer att vara lite shaky i morgon när jag vaknar. Det är sunt.