En gång i gymnasiet diskuterade vi i klassen om det fanns tillfällen då man inte tänkte. Jag och Maria var stenhårda med att man alltid tänker på någonting. Sedan kan det vara av större eller mindre vikt. Men om man frågar någon vad den tänker på och den svarar inget. Då vet man att det är för banalt eller för fult för att vilja säga.

Eller så är det så att inte alla tänker jämt. Det spelar egentligen ingen roll.

Jag vet att jag alltid tänker på saker och allra bäst när jag promenerar. Själv. Då löser jag många problem och det känns fint. I dag har jag varit på Borgarskolan och träffat tre elever som har filmat och ställt frågor till mig. Det var roligt. Hade jag vetat att de inte hade laddat med följdfrågor skulle jag definitivt ha brett ut mig mer. Nu gjorde jag nog ett ganska snällt intryck när jag talade om minskade klassklyftor. I vanlig ordning pratade jag också för fort.

En lärare ville också vara med och ställa frågor, det är roligt. Han upplyste lite om hur resonemanget gått bland i folk i kärnkraftsomröstningen och tyckte att det vore spännande om vi talade mer om hur vår iver att konsumera faktiskt är det som skapar behovet av så mycket energi, och hur det är kopplat till kapitalismen. Sedan blinkade han och sade att det kanske är lite för radiklat. Jag svarade ärligt, att för somliga i partiet är det det.

Alla tankar jag har kommer inte alltid ut riktigt så bra som de lät i huvudet. Det är ett problem. Måste jobba på det.