Ibland, somliga stunder är det bara så synd om en. Man är emlig, gråtfärdig och dann.

För mig hänger det just nu ihop med hög arbetsbelastning, dålig sömt och kanske i det här akutläget, hunger. Somliga saker blir uppenbart värre med åren. Att känna av dippande blodsocker är helt klart ett sådant fenomen.

Jag har ätit ett äpple sedan halv tre, då jag senast åt nåt. En morotskaka när jag fikade med Kalle. Innan dess god och näringsriktig lunch på Tollare.

Kunde jag inte ta en macka på mötet? Nej. Alla hade skinka på sig. Kunde jag inte bara ”peta bort” den? Nej. Allt var kontaminerat.

Men jag vet att i mitt hem står en gryta på spisen och väntar på mig. Det är aningens upplyftande. Aningens.