Bild härifrån.

I går berättade min (faktiskt föredetta för första dagen i går) kollega om sina två råttor som hon precis hämtat. Jag var grön av avund. Små råttisar med mjuka öron och pliriga ögon. Tomheten efter djur är enorm. Då tänkte jag på stora kaniner! Jag har haft två egna kaniner. Stampe som blev tio år, en dvärgkanin. Och så Stig-Petra, en galen kanin modell större. Mina systrar har också haft kaniner, varav en dvärg vädur som var så specialmysig.

Mjuka djur gör något med mig. På alla rankinglistor i världen är ”att vara med djur” det bästa jag vet. Måste ta en funderare på vad jag kan göra åt situationen. Ingen råtta säger Markus. Trist säger jag.