För det första fick man ha sådana urlöjliga blå skoskydd. Jag hatar det.
För det andra behandlas jag alltid i ett rum med barndekor. Jag gillar inte Puh.
För det tredje tar det alltid så sjukt lång tid att rikta in kameran och gå ut ur rummet för att ta de fyra bilderna av mina tänder. Under slow motiongången sitter jag och bitter ihop om den gigantiska brickan som skär upp hela min gom och försöker hålla tårarna tillbaka. Det går inte.
Pickningen med vass grej i varje liten gnutta tandkött jag kan uppbåda. Skrapandet av tandsten så hela huvudet durrar. Uff!

Det är inte kul hos tandis. I dag pratade vi för första gången om mina visdomständer nere. Som inte syns. Men de är tydligen en potentiell risk. De kan komma att trycka på alla mina andra tänder och då kanske de måste opereras. Om detta har jag intet fått veta innan, trots att de ser likadana ut nu som för några år sedan enligt röntgen.

Men nu var de viktiga, för nu placerade de mig i en högre riskgrupp om jag ville förnya mitt tandvårdsavtal. Fast det ville jag.

Trots detta är jag ändå lite euforisk. För min tänder var så fina så, och jag behöver inte komma tillbaka på 18 månder.