Ett mms med en sån här bild (fast eg. sällan så här romantisk) är ofta det närmaste min sambo kommer mig på helgerna. Och på vardagar också. Jag är hemma någon timme ibland.

Så är det faktiskt. Jag har gjort val som innebär att jag oftare är borta än hemma. Det betyder att jag uppskattar sjukt mycket att vara hemma. Till och med utan sovmorgon är det härligt.

Det blir så konstigt då när andra säger åhhhhh (längtansfullt) när jag berättar att jag ska åka bort och bo på hotell och käka mat jag slipper laga själv och kanske se någon konsert eller så och träffa massor av roligt folk.

Men för mig är det det som är vardag. Visst är det helt okej, något annat vore rubbat att tycka. Men det är inte alltid kalas. Det är inte roligt att inte hinna träffa sina vänner för att kalandern är för full. Det är inte roligt att inte veta när man ska kunna tvätta för att tiderna inte passar i agendan. Det är självklart inte roligt att träffa Markus så sällan.

Att välja politik är att välja bort sin tid. Mina högsta önskningar, en häst och en hund, är körda på grund av det här valet. Kanske om tio år.

Det är en grav nidbild att politiskt arbete är som klyschan säger, en dans på rosor. Förutom att man ger upp sitt liv, är några också ganska elaka utan att känna mig. Och trots att de är väldigt opålästa levererar de ”sanningar” och man får inte säga emot för ”du lever inte i verkligheten”.

Ett uttryck som jag flera gånger berättat hur mycket jag avskyr. Jag har jobbat massor med studier och jobb eftersom min verklighet är sådan att jag ALDRIG vill vara utan pengar tillräckligt för att själv kunna råda över mitt liv. Kanske varit rädd för att det ska bli så. Det är min tillvaro, mitt driv. Och därmed är mitt politiska driv att alla ska kunna ha ett jobb, en försörjning för att kunna känna en frihet.

Den här kampen för människors frihet gör min egen frihet starkt begränsad. Den har stängt in mig på ett hotell vid sjön Fryken. Hur ironiskt är inte det?