Här står jag och väntar på att någon gång få en vettig instruktion om hur jag ska göra den här prisutdelningen. Vem ska jag ge några blommor till? Är det ens det jag ska göra?

Den här bilden kallade Joela, men vänta nu är det mig han pratar om?

Här får jag check, blommor och sen kramar.

Och titta så glad jag blev.

På vägen upp till Hudik skojade jag och mamma om möjligheten att jag skulle få dela ut en sån där stor check. Aldrig hållit i en sådan, så bara för känslans skull. Mamma tyckte i så fall att jag kunde sno den (på skoj, i min familj snor vi inte saker på riktigt). Och så var den till mig.

Joela tog bilder. Hon var en del av konspirationsteorin.