Natten mot måndag är alltid något speciellt. Inte för att jag inte vill åka till jobbet, ty jag älskar jobbet. Utan för att jag efter någon sovmorgon vill fortsätta ha just sådana. Men det går ju inte.
Så ganska pigg eftersom jag sovit länge försöker jag somna strax efter elva. För att klockan ett vara övertygad om att jag inte sovit alls. Men det måste jag ha gjort för det sjöodjur som jag ser framför mig kan jag omöjligt ha fantiserat ihop själv. Alltså har jag drömt.
Inte tyst i sovrummet. Vänder och vrider på mig. Igen och igen. Sover lite. Vaknar. Samma vissa.
Klockan fem hör jag tidningsbudet med alla andra ljud. Vet att det är en timme tills jag ska gå upp. Vaknar var tionde minut. Buttar på M lika ofta. Hatar mitt liv.

Och självklart, självklart är tåget sent. Så sent att jag istället tog det som eg. ska avgå efter.