I Aftonbladet i dag, på kulturdebatt (??) så hade en frilansjournalist skrivit ett intressant stycke om matemtiken. Kort sammanfattat vände hon sig emot att matte ofta framställs som ett helt nödvändigt ämne medan de flesta människor använder matematiken väldigt begränsat i sin vardag.

När jag var mattelärare frågade eleverna ofta varför de ska kunna dittan och datten. De frågade också på biologin, fysiken, kemin och tekniken. De frågade det om allt jag undervisade om. Mitt svar var alltid detsamma, du lär sig detta nu för att jag inte har rätten att bestämma över er, vilka som ska plugga vidare och vilka som inte ska göra det. Ni har alla chansen till allt efter detta. Och chanser gillar de ju, även om de inte gillade algebra (Skärp dig Elin, man räknar inte med bokstäver. Eller. Om du säger att X kan vara vad som helst och jag säger att det är sju kan du ju inte säga att det är fel.) alla gånger.

Men matematiken har en särart. Den hjälper dig att inte bli lurad. När du ska köpa saker, teckna försäkringar och så vidare. ALLA kommer i kontakt med pengar, alla vill ha så många som möjligt och absolut inte bli lurade. Alla exempel i matten baserade på pengar (eller godis) funkar allra bäst. Procent ser jag som en av de viktigaste grejerna, vid sidan av det generalla att uppskatta om något är rimligt.

Jämfört med dåliga mattekunskaper får man väl ändå säga att procent är relativt avancerat. Jag tycker att alla ska lära sig procent.

Till skillnad från artikelförfattaren tror jag dock att matten återkommer mycket oftare i vardagen än vad man tänker på. När man dubblar recept, när man gör överslag på om man kommer att bli sen eller när man köper garn.

Matematik är logik. Inget annat. Därför tränar den hjärnan och man kan applicera det på annat.

Men ingen kan på allvar hävda att konjugatreglen eller cosinusräkning behövs för en trevlig vardag.