I dag har jag läst den här boken från första till sista sidan. Det är möjligt för att det är positivt lättsam läsning i kombination med att jag vill veta hur det ska gå. Och att jag kan läsa fort naturligtvis. Hanna-Klara är lite som en kompis som tjejpratar med mig rätt ut från sidorna och jag förstår så mycket av hennes personlighet. Dessutom gillar vi samma musik. Dolly, Robyn, Joplin, Wrede och gillar samma böcker.

Andersson har lyckats med att fånga en hel del av det som är inneboende i många av oss som är uppvuxna i småstäder, och som brottas med hatkärleken till det. Och kärlekshistorierna så klart. Hur det någon gång i livet funnits the it-guy som egentligen var en skit, men påverkar så mycket så att man skäms över det för tid och evighet. Och viljan att bara räcka till, duga, vara omtyckt.