Som av en slump hamnade jag framför Globen Horse Show. Jag är inte typen som vanligen får tårar i ögonen, men nu var det fullt av dem. Killen som bemäästrade ett gäng vackra skimmlar med rösten. Den lilla maskothästen som var minst lika duktig som sina stora kompisar. Och den kontakt hästerna hade med sin människa.

Det är så djur och människa ska funka.