När jag ser in i den mörka spegel som tågfönstret förvandlas till i svenskt urvintermörker känner jag mig inte riktigt hemma. En rufsig rackare med mörka ringar under ögonen och något dött i blicken. Ingen man tror det är kul att hänga med. Det är det kanske inte heller just nu, men ingen drabbas. Killen bredvid mig läser Fursten. Viktigt!

Nåja, allt går över. Särskilt eftersom jag ska träffa frisören om ett halvt dygn. Man kan ha sämre framtidsutsikter.