Det som nyss var, kan snabbt bli det förflutna. Så är det med mitt gamla jobb. Jag kan stället utan och innan. Jag vet mer om somliga elever än vad föräldrarna gör. Många kollegor har jag följt genom både det ena och det andra. Och i tanken är jag där ofta.

Inte sedan juni har jag varit där, och det är ju inte särskilt länge sedan alls. Och så i dag. Har längtat efter min gamla klass och det var galet kul att träffa dom. De blev glada också och gav spontankramar (jag backar aldrig undan när det gäller elever, så var lugna).

Det var en udda mix av att höra till men ändå inte. Två timmar senare gick jag. Tomt känns det. Och konstigt.