Bredvid mig på tåget sitter en äldre dam som alternerar mellan att fråga om klockan och var vi är och hur det kan ta så lång tid till Gävle, samt att säga att jag skriver så snabbt på datorn. Till att plocka vantar och mössa i och ur väskan.

Det är inte roligt. För henne. För hon verkar så ängslig. För hon tror hela tiden att hon inte ska komma till Gävle.

Först vara jag irriterad över att hennes väska tog all plats för våra fötter, men nu är det bara sorgligt.