Förra veckan lyssnade på Wanja Lundby Wedin på Centralen i Stockholm. Bredvid utställningen om stora bilar som vi borde köpa för att få ett gott liv, fanns en miniscen där millenniemålen uppmärksammades. Bakom Wanja fanns en fond där förbipasserande hade fått klottra tips på hur man ska uppnå målen.
Den yttersta visionen för målen är en rättvisare värld till år 2015. Detta bestämdes av världens ledare under FN:s paraply 2000. De rika ländernas åtagande handlar om att skriva av skulder till utfattiga länder och att ha en viss nivå på sitt bistånd. Också konkreta saker som att utvecklingsländerna ska få tillgång till billigare läkemedel och ny teknik. Fortfarande har de flesta människor på jorden inte haft möjlighet att ens svara i en telefon, medan vi är några som kopplar upp oss på internet med våra små, glänsande mobiler.
Den globala ekonomiska krisen sätter nu käppar i hjulet för att få fler människor att leva under drägligare förhållanden. Visst är det så att den ekonomiska krisen slår hårt mot även Sverige, men det finns hårt och så finns det hårt. Här är den inte en fråga om liv eller död.
Ett millenniemål handlar om att halvera världens fattigdom och hunger. Sedan 1990 har undernäringen hos jordens befolkning minskat, 2006 var sexton av hundra människor i världen undernärda. Under förra året ökade den siffran, främst på grund av ökade matpriser. Jag funderar inte en extra gång när jag köper mina äpplen på hur många jag ska ta. Jag tillhör inte de som behöver leva på tio kronor om dagen. 1,4 miljarder av våra medmänniskor lever under de villkoren.
På den klottrade fonden stod med stora, blå bokstäver: Satsa på kvinnorna! Av de åtta millenniemålen är det de som handlar om jämställdhet och att stärka kvinnors hälsa som gått allra sämst hittills. Som en konsekvens av det når vi heller ingenstans med att minska barnadödligheten. Jag skäms. Jag skäms över att vi i den rika världen inte förmår bättre än så här. FN:s generalsekreterare vill inte ge upp, men hävdar att det krävs väldigt mycket av stark politisk vilja och tillräckligt och fortsatt bistånd.
Wanja gjorde detta, talade med politisk vilja och uppmärksammade kvinnors situation särskilt. Riktar man biståndet mot kvinnor når man längre än när man gör det mot män. I dag når en mycket liten del av biståndet kvinnor, trots att kvinnor och barn utgör en stor majoritet av världens fattiga.
I den lilla broschyr jag fått med mig kan jag läsa om vad jag kan göra för att hjälpa till. Jag kan skaffa mig kunskap om vad som orsakar orättvisor för att kunna argumentera och påverka. Jag kan skriva under namninsamlingar för frågor jag tycker är viktiga. Jag kan kontakta en politiker genom att skriva ett brev. Väldigt rafflande. Det är inte mycket som krävs av mig. Tydligen.
Jag lämnade Stockholms Central bakom mig med broschyren om Millenniemålen i min påse med helgläsning för flera hundra kronor. I den svenska lågkonjunkturen. I den afrikanska får barnen hungra. Och jag har uppmanats att skriva på en protestlista. Så blekt är det i västvärlden när vi verkligen ska hjälpa till.
Publicerad i dag i Söderhamnskuriren och Ljusdalsposten