Jag längtar aldrig bort, men jag längtar ofta hem. Och det är väl för att jag är så priviligerad att jag får drälla runt en hel del och äta sunkig konferensmat. Nu är det dags för Jobbkongressen. Fem dagar och fyra nätter på Älvsjömässan. Är rädd för att jag klagade väl mycket på det här med nätterna för Arbetarbladets reporter i dag. Framstår som en tjurig barnunge, men jag tycker inte det är varken normalt eller önskvärt att förhandla på nätter. Done it, know it. Så jag packar, usel sysselsättning. Inte fjolligt för att ha en massa att välja på, utan precis exakt. Lyssnar på Lady Gaga och har skickat efter några finfina julklappar. Men lite packning kvar. Det är så tråkigt med necessären (även om den är en av 10-gruppens skitsnygga som jag haft i många år, faktiskt en kärleksgåva på sin tid) för den måste man packa sist och då kan man inte stänga väskan innan. Så det blir på morgonkvisten. Lyckligtvis är det inte något askalastidigt tåg. Jag skulle till och med kunna kalla det sovmorgon.

På kongressen kommer jag att ha tillgång till datorn mest hela tiden, så om du är intresserad av riktig politik kan du finna det intressant att läsa några dagar. Är du världsfrånvänd kan du stå över till på måndag igen då livet återgår till det normala, mer mixade innehållet.