Jag gick runt Brynäs på min promenad. I Gasklockorna hade frigymnasierna information så det var många kids på väg dit. Två av dem var J och M som går i den klass jag lämnade före sommaren. Jag har haft dem vansinnigt mycket. Som ensam mentor och som lärare i nio ämnen under förra läsåret och så sjuan så klart. Vi har brottats, skrattat och labbat ihop. Förra veckan fick jag reda på att de nu ska få byta lärare igen, och efter jul eventuellt igen. Jag blev låg i flera timmar. Jag hade jobbat upp en härlig grupp med mycket schwung i och jag tror att mycket av det är raserat. J och M kramade mig och sade att ”alla” ville ha mig tillbaka.

En extra sjuk grej är att läraren de har nu inte tidigare varit anställd av kommunen, så nu har de sagt upp lärare så att de ligger på minus… alltså sades jag (och säkert flera) upp i onödan.

Jag vet att jag en dag är tillbaka i skolan. Jag trivs med eleverna. Men för just de här eleverna ger det ingen glädje just nu, att jag lever high life i Stockholm och förvånas över att få betalt för sådant jag tidigare gjort på fritiden.

Jag bryr mig så mycket om dem, jag vill dem så väl. Men jag kan inget göra.