Det är vackert att i ett fortfarande ganska trött Sverige glida fram med tåget över dimmiga åkrar. Jag sov gott på Eriks soffa även om jag drömde om sverigedemokrater som barrikaderat sig i skogen.

Han bjussade på pannkakor till middag. Mötet jag var på innan hade så klart inte tänkt på att om det kommer 20 pers på ett möte så kommer inte alla att äta djur. Typ tre var vi som istället för en ganska rolig landgång istället fick tekakaka med ost, men hey… man ska var glad om man får något.

Vi såg på de svenska hollywoodfruarna tills ögonen blödde. I min yttre krets har jag en kvinna som är på kornet lik Anna Anka, bara inte gift lika rikt och inte lika blond. Scary.

Vad ska man annars säga. Kvinnan som snackat skit om kompisen var en förvuxen fjortis. Stort underhållande program. Det sköna med den här socialporren är att den inte riktigt lämnar samma dåliga eftersmak som Grannfejden, där jag känner mig ganska duktig på bekostnad av människor som inte alltid har det så lätt. De här barbiekvinnorna har det i all fall gott ställt och förmodligen bra mycket roligare liv än en bitter skånefamilj (överrepresenterade i Grannfejden).

Frågeställningar genererades. Skulle jag känna att mitt liv var halvdant om jag var snorrik och därför enbart kunde göra sådant som jag har högt på njutningslistan. Läsa böcker, äta choklad, promenera, rida, träffa vänner, klippa i papper, sova länge, shoppa på Tusen Nålar (faktiskt gjorde jag det i går)?

Vi bollade fram svaret. Om livet skulle blixtändras till det just nu så skulle det förmodligen kännas menlöst efter en stund. Jag mår bra när jag presterat. Levererat en text, skrivit klart en rapport, vunnit en debatt.

Men om jag hade fötts direkt in i smultronvärlden hade jag ju inte vetat något annat. Men vad är kicken då? Om man alltid gör roliga saker, när blir det riktigt roligt?