Ni vet kanske hur det kan vara ibland! När det känns som att alla andra har det bättre än en själv. När man är ömklig och skulle vilja väcka upp sin mamma så att hon kan kalla en lillhjärtat och säga sanningar som att man är bäst i världen. Jag är ju dessutom hemhemma och det är fullt möjligt.

Fast bilden av det räcker.

MIn (enda?) roliga grej just nu är att mitt nya jobb börjar på måndag och att jag kommer att ha ett riktigt kontor som är mitt, med namnskylt och allt. Jag ska inte dela skrubb med nio andra, och vi tillsammans ska dela två datorer. Hej då lärarvärlden!

Precis just exakt när jag skrev det där blev jag ännu lite mer sorgsen. Kollade lite på Döda Poeters Sällskap med Sara, Lina och Irene tidigare i kväll och där är ju grejen hur avgörande en lärare kan vara och skoj undervisning. Jag älskar att undervisa, det gör jag. Att klura ut hur jag ska förklara saker på bästa sätt, och svara på helt galna frågor jag aldrig hade kunnat se komma. Jag älskar kidsen på högstadiet, nästan dyrkar. Högstadiekids som fenomen är helt otroligt utvecklande. A love story! Men dom finns kvar, och jag ska fortsätta jobba med ungdomar på ett annat sätt.

Jag har i kväll kikat på två vänners rustade hus. en har dessutom hästar. Jag tycker så synd om mig själv som då måste ruttna i en (i och för sig fin) lägenhet. Mitt i stan. Ibland älskar jag det. Men när jag gått barfota en dag så dyrkar jag gräset.

Jag har lekt med mina syskonbarn. Vi har gjort massor av barnlek och det gör mig så glad. De gör mig glad. Trots det tar jag mig tid att träffa dem alldeles för sällan. Istället går jag på möten. Tusentals möten. I många fall med människor jag inte skulle välja att träffa om det var  fritt val.  I morgon ska jag åka hem ganska tidigt för att gå på två möten.

Ingen hund kan jag ha heller.

Det är en lättångestkväll. Bara synd synd synd om mig. Jag har inget hus, jag har ingen hund, jag bor inte granne med M & T.

MEN! Någon klämkäck jävel anser väl att man ska se till allt man har, och jävlar vad jag har. Skarp hjärna, roligt jobb, kompisar och familj och Markus att älska, en härlig pysselhörna, det finns obegränsat med böcker att läsa, en politisk kamp att vinna …

Och en säng att sova i. Därför ska jag nu dricka vatten och sedan lägga mig i den där sängen och läsa ut första boken av Lotta Thell om livet på Hasselakollektivet och vara glad över att jag inte super och knarkar. GLAD ska jag vara.