När jag var på Island var vi en av huvudstadens badinrättningar, men utomhuspooler och så. Några tjejer i 18-årsåldern hade stort sjå med att hitta poser i trappan ner i vattnet där deras bröst tog sig bäst ut. Deras blickar flackade mellan de egna brösten, omgivningens eventuella uppmärksamhet och himlen bakom slutna ögonlock då de låtsades sola. Lite sura blev de också när folk ville gå, tänka sig, gå i trappan!

Själva skulle de säkert hävda att sola var just vad de gjorde, men nej. Det var att visa upp sig som var grejen. Jag skulle så gärna vilja veta vad som driver tjejer att fokusera så mycket på yta. Det gör förstås inget, och jag vet att flera kan kombinera det med att även göda intellektet och det kan bli en underbar combo. Och har man inget i huvudet, får man väl vara glad om det finns ett utseende att blända med så klart. Är det svaret? Man visar det man har, för att det finns inget annat? Eller är det fördomsfullt av mig.

Jag utgår alltid från mig själv. Och lite från mina vänner som jag känner dom. INGEN har sysslat med sånt här show off-beteende. Det har gått mycket bra för oss ändå. Vad bra nu är. Men enligt den otäcka normen gissar jag. Vi har fått hångla en del och vi har killar som gillar oss. Vi har fantastiska jobb , går inte hos psykolog och vi skriver inte texter där vi slänger in hi hi och otäcka gula smileygubbar fler än vad det är bokstäver.

Det tror jag bröstbrudarna gör när de skriver. Fy, jag är inte snäll. Egentligen tycker jag lite synd om dem, men det ska man inte säga för ingen vill bli tyckt synd om. Det är därför inte lämpligt att tycka synd om någon. Särskilt slöseri är det kanske att göra det med unga tjejer i guldbikini, när barn dör av svält i denna stund.