Normerna berättar för dig hur du ska vara och hur du ska bete dig i samhället och de är till för att du inte ska sticka ut. På de flesta ställen betyder det att du har en snäv ram att hålla dig inom. Den kan variera beroende på var du befinner dig men fenomenet är detsamma. Exemplen är fler än man kan beta av snabbt, för att de är så subtila och finns i alla situationer.

En tydlig skillnad som jag märkt sedan jag flyttade till storstan är att där berättar man inte nöjt att man fyndat något på rea, det kniper man om. Medan i Norrala får man ett ryggdunk om man kammat hem feststassen riktigt billigt. På ett ställe är billigt lite fullare än på det andra. På båda ställena är man avvikare om man inte dricker kaffe, mycket märklig grej att inte göra. Det här är typexempel på olika normer. Relativt harmlösa i jämförelse med många andra och mest ett socialt spel.

Sedan finns det sådant som inte alls hör till det, utan någon man är. Självvalt eller medfött och som man inte har lust att ändra på alls men som inte ses med blida ögon av omgivningen. Det orsakar en glidande skala från nyfikenhet till rakt provocerande. Det genererar ofina frågor till rent kriminella handlingar då man försöker göra sig av med avvikare.

Det finns en uppsjö av avvikare. De med funktionshinder, höga betyg, udda hårfärger, nykterism, veganism, mörk hudfärg, homosexualitet, alkoholism. Att vara religiös, läkare eller rullstolsburen.

En del är sådant som ses som dåligt och ska trampas på, annat framkallar avund och ett behov av att trycka till. Hela tiden undrar jag varför folk har sådana problem. Sköt dig själv och skit i andra, är inte alltid lämpligt men verkligen i sådana här sammanhang.

All sexualitet som inte är heterosexuell är provocerande. Varför måste de gå i pridetåget? Måste de hålla varandra i handen bland folk? Varför ska de skaffa barn? Att det avvikande möjligen kan tolereras men inte får synas, som om det skaver i ögonen på folk. I mitt möte med elever är det vanligaste som homofoba killar säger att det är så äckligt med bögar för att de sätter på varandra i stjärten. Tror dom. Jag har lärt mig att svara att den av er som inte funderat på hur det skulle vara att sätta på någon i stjärten, en tjej må så vara, kanske kan snacka men annars går det bra att vara tyst. Och tänk så tyst det blir.

Det finns så många exempel där vi är småaktiga, rent av idiotiska mot varandra. Vad i vårt mänskliga psyke driver oss till det? Vanlig enkel dumhet kanske. Att ha sett för lite av världen kan leda till osäkerhet. Småpåvar utan särskilt mycket erfarenhet som sätter normerna. Och de goda som inte vågar sätta sig upp mot detta. Föräldrar som inte orkar ta matchen med barn vars tanke är på vift. Föräldrar som själva blir rädda när de möter det för de okända.

Det är ett känt fenomen att människor som på något sätt avviker från normalnormen flyr mindre orter till förmån för anonymare ställen. Det fullt förståeligt men är ett gravt underbetyg för landsorten. Vill vi inte att människor ska få utvecklas som fria individer i skogskanten?

Jo, det vill vi nog. Om de är normala. Dricker kaffe som vanligt folk.

Ledare publicerad i Söderhamnskuriren och Ljusdalsposten i tisdags.