Kanske hade ni hoppats att jag skulle delge något kring gamla förhållanden, men det ska jag inte. För vi är inte ihop längre de gamla killarna och jag, för vi älskade varandra för lite. Det här handlar om något bättre, en bok! Jag är bara på sidan etthundratjugofem ännu, men hänförd.

För att han skriver enkelt men ändå raffinerat. För att boken trycker på små punkter i min själv som gör ont. För att boken är en sådan som upplyser om livet.

Mamma hade en pappskiva där pianotangenterna var uppmålade. Hon hade fått den som barn, för hon hade så väldigt gärna velat spela piano, men därifrån hon kom spelade man inte piano, det fanns inte råd till det. Så det fick bli en pappskiva istället. Hon höll den hemlig men jag visste. När pappa var borta med tågen, på övernattning i Malmö, Göteborg och ibland i Stockholm, när han sov i de stora städerna tog hon fram skivan och spelade till radiomusiken. Hon målade läpparna med rött. Och naglarna, hon spretade och rörde fingrarna som om hon mjukade upp dem inför pianospelet medan nagellacket torkade. Och så spelade hon under stort allvar och högtid. Hon ville vara ensam då.

Hämtat från sidan 60. Say no more liksom. 

"… en politiskt småleende kärleksroman som också innehåller samhällsanalyser som små glasklara inskott att klippa ut och läsa högt när världen slår upp i ansiktet på en." Dagens Nyheter

"Få författare kan dessutom som Anders Paulrud skriva så återhållet och ciselerat utan att språket blir till obegriplig akrobatik. Det är brant, stramt, poetiskt, vackert och förbluffande lättläst." Svenska Dagbladet

Det är många som kommer därifrån det inte finns råd. Som inte ens kan få de enklaste drömmar uppfyllda. Det är smärtsam vetskap. Ännu smärtsammare att uppleva.