Bara för att jag inte skriver när jag springer, betyder inte det att jag gett upp. Jag springer cirka varannan dag och det känns bra. I dag var trean inget problem alls och jag har bestämt mig för att gå på femman. Men det kommer att bli tufft.

Varför är det här viktigt? För att jag aldrig vill att min kropp inte ska klara de vanliga sakerna? En människa bör kunna springa minst ett par kilometer och i början av året orkade jag INTE det. Jag har en mycket bra kropp. Den är i princip aldrig sjuk, den är stark, skadefri och ganska vig.  Men det är inte som att jag utnyttjar potentialen just nu. I perioder har jag haft bra mycket mer muskler och bättre kondis än nu. Nu fokuser jag på flåset och skiter i musklerna.

Det töntiga uttrycket lyfta skrot vill jag helst inte använda, men jag gör det ändå. Men att just göra det är bland det tråkigaste jag vet, så musklerna får vara.

Det som finns i huvudet är jag oftast också väldigt nöjd med. Utom när jag är trött. Då går allt så fel. MEn jag skiljer mig nog inte åt från andra på den punkten.

Nu stundar myskväll. Det ska bli spännande. Det var minst en evighet sedan.