Kom hem lagom till att se reprisen på morgon-TV där en pedagogikforskare och Mensas ordförande skulle diskutera. Jag har inte haft så mycket tid att sätta mig in i detta.

Men jag tycker några saker:

1. 20 klasser i hela Sverige. Storstadsfenomen alltså. Tråkigt, lantisar är inte dummare som en viss moderat sade.

2. Klart att de som är studiebegåvade ska ha stimulans. Forskningen visar (glädjande nog) att det bästa är att de går kvar med mindre begåvade elever (såna som du och jag typ) och har lite indivudualiserad undervisning. Särskilda klasser har inte visat något större påverkan på resultaten.

3. Det är inte svårt att dra ihop alla med mest sladdar i huvudet. Den stora utmaningen är fortfarande, ändå att hjälpa ALLA att klara skolan.

Mensaordföranden fick det att låta som om vi var rädda för matematik. Det är vi inte. Han raljerade över att riksdagsledamöterna kanske inte kan lösa en andragradsekvation. Då blir jag lite obstinat, som mina elever ungefär. Hur ofta gör man det i vardagslivet.?Egentligen? Ens i riksdagsarbetet? Det handlar om visioner och skapa ett bra samhälle. Mycket lite om att lösa halvkomplicerade matteuppgifter.

Också intressant att när det pratar intelligens så är det stark fokus på matematik. Matte matte matte. Varför?